Såhär känner jag idag.

Sitter nyduschad och lyssnar på Beyoncés nya album, 4. Tja, det är kanske lite otippat men ja, nä samtidigt inte! Älskade ju hennes förra album! Ibland känns det som att jag lämnat indien för starka superkända kvinnor som tidigare nämda, Gaga och Katy Perry men det har jag inte. Vi har bara ett litet uppehåll, jag och indien, efter att jag kände att jag blev deppig av att lyssna på det jag lyssnade på förut. Jag blev deppig då också, men då ville man liksom bli det! Tonåringar alltså! Nu verkar det som att jag behöver en tid där jag lyssnar på sånt som gör mig glad och stark. Sen hoppas jag att mitt intresse för intressant musik kommer tillbaka!

Men nu måste jag lägga till att det här nya albumet... Jävla tur att jag är lyckligt kär just nu annars hade jag blivit helt fördärvad av denna misär. Det är ju inte precis som Single Ladies och Radio Phone. Tror att hon till och med precis sjöng "Buhu"!

Nä, jag kommer snart indierocken!

Idag damp nya ELLE ner på golvet i hallen. "Jippy!" tänkte jag men öppnade inte direkt - måste ha lugn och ro. Efter att jag målat klart mormors julklapp som totalockuperat mig hela eftermiddagen, lite mat och en tupplur så satte jag mig och började läsa. Läser intervjun med Lykke Li och kände att ja, varför inte sätta igång hennes musik samtidigt som man läser om henne? Sagt och gjort. På med hörlurar och in på spotify. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes musik, vet inte varför - antagligen för att jag ska vara så jävla svår och låta bli att ens försöka gilla henne efter att alla pratat om henne. Fattar inte, sådär är jag ju inte med dansmusik men när det kommer till indie så ska jag vara så jävla indie. Svår helt enkelt.

Hur som helst, vad jag ville ha sagt var att jag nu, efter att ha lyssnat på "Get Some" jättehögt i hörlurar, nu måste ställa mig i mobben som älskar den. Älskar henne. Speciellt när man samtidigt läser en intervju om henne och jag fastnar speciellt när jag läser om hur hon rusar, rusar och inte stannar förrän hon går sönder och att hon kommer tillbaka igen efter att hon läkt sina sår. Reportern frågar om det inte är så att hon hämtar näring ur katastroferna och Lykke Li skakar på huvudet men jag nickar. Det är precis så det är. Jag hade blivit uttråkad om det var annorlunda! Jag blir lugn när jag läser om hur hon också, även om allt är helt annorlunda, fortfarande känner samma existentiella ångest och oro som hon gjorde när hon var 19. Och i ärlighetens namn så hoppas jag nästan att det aldrig blir ordning på mitt kaos. Men sådär känner jag antagligen bara för att om det skulle bli ordning så skulle jag bara gå och vänta på nästa katastrof. Kommer den inte så skapar jag den. Jag antar att ju förr jag accepterar detta, istället för att ihärdigt försöka motarbeta det med preppy-fasoner, desto snabbare kan jag ha roligt igen.

Åh igår var helt fantastiskt! Först så julpyntade vi lite - satt upp stjärnor fönsterna och röda ljus i ljusstakarna, vid tre gick vi, med en flaska glögg, till Maria där det bjöds på hemmagjorda pepparkakor och lussekatter. När klockan närmade sig halv sex traskade vi ner mot stan där det var julskyltning och jag hade ju inte fattat någonting av vad det innebar, trodde ju att det skulle finnas stånd med godis och sånt men nää, bara ljus och skyltningar i butiksfönsterna. Fattigt!

Kvart över sex befann jag, Anna och Qu oss på centralen, väntandes på ett tåg som var en halvtimme sent. Väl på tåget gick det i snigelfart och vi började känna lite panik över om det skulle hinna till Mew som började nio. Men jodå, kvart i åtta var vi i Köpenhamn och tog första bästa taxi till Konglige Teatern. Självgoda över att vi var där i så god tid gick vi ur taxin, skröt även lite för oss själva om hur överkomligt pris det var på taxin. Fast det var någonstans där som vi insåg hur mörkt det såg ut på teatern och att där faktiskt inte var några andra folk. En vänlig dansk stannade på sin cykel och informerade oss om att det var på Operan och att det inte alls ligger där vi var. Paniken kom krypandes men vi kunde inte göra annat än skratta åt hur enormt dåliga vi var som inte ens kollat upp vart konserten ägde rum.

In i nästa taxi och 120 danska senare så var vi äntligen på Operan, där gick allt smidigt och en kvart senare var vi på våra platser inne i den imponerande bikupan, som det tydligen kallas. Första spelningen med Mew som jag varit på där de hade sittplatser! Anledningen, enligt dem själva, var att de inte ville att det bara skulle vara en konsert. Det skulle vara en show och man skulle få en helhetsbild. Och ja, vad ska man säga... Det fick vi! De gick stenhårt ut med "Sometimes Life isn't Easy" som andralåt efter ett riktigt mäktigt intro och sen efter det "Hawaii" och i tankarna var då, "hur i hela friden ska de kunna hålla uppe den här ribban?" Inga problem, de levererade fantastisk låt efter fantastisk låt och vi satt bara med gåshus hela konserten igenom. Fantastiska riff, mer animeringar än vanligt och mäktiga ljuskreationer samt en avslutning där hela scenen öppnade sig i hela sin bragd och ja, jag säger bragd. Har fan inget ord som skulle passa bättre in än det. Man hade ju inte räknat med att de bara stod och spelade på en tredjedel av scenen! Blev så exalterad att jag ropade "AAAH!!" rakt ut, inte skrikigt utan verkligen ropigt. Märklig reaktion.

Ska man ha något att klaga på dock så var strålkastarna lite väl skarpa på balkongen, jobbigt att sitta bländad när det var som bäst. Och den där stora scenöppningen slutade lite i ett antiklimax när det stod tre maskerade personer och spelade på den här enorma scenen och byggde upp förväntningar på att bandet skulle komma ut igen men istället föll ridån ner och ljuset tändes. Ahapp, tänkter jag då och förmodligen alla andra också men på något sätt så känns det som att man inte kan annat än förvänta sig något sådant av dem. Det ska vara awkward!

6:e gången jag ser dem och de bjuder på en sjukt mäktig show som kändes spännande, surrealistisk och oförutsägbar - precis så som Mew ska vara. Känner bara att ja, de är mitt favoritband av en anledning. De är helt fantastiska!

Var och såg på Gaga igår vid Stadion i Malmö! Har för det första aldrig varit på Stadion så bara att gå in där när det redan var fullsatt gjorde att jag fick svindel. Herregud vad stort det är! Vi hade sittplatser, vilket först gjorde mig lite purken för jag brukar vilja dansa sönder fötterna men vi satt ändå så att vi hade henne precis nedanför oss och man såg allt så himla bra. När man väl hörde henne börja sjunga så satt jag bara och studsade och när hon drog igång med "Eh, Eh" som andralåt (tror jag att det var, ärligt talat var jag i ett sånt lyckorus att jag inte minns vilka låtar som kom och när) så blev jag så överväldigad att tårarna bara började spruta likt en pandapoppare på en Håkan Hellström-konsert. Så höll det på sen, jag satt och studsade och kämpade emot impulsen att hoppa från läktaren (siktade på scenen) varvat med tårar, sjunga med och sittdansa. När det blev helt för mycket så ställde vi oss upp och dansade och det kändes som jag verkligen skulle spricka så lycklig jag kände mig. Får gåshud nu bara jag tänker på när hon åkte uppåt på en stor pelare med en fjäderklänning Gaga-style och sjöng "So happy I could die", då blev det nästan för mycket - det var ju precis så det kändes!

Det var egentligen inte sångerna som var det bästa, även om hon hade med precis alla man ville höra och mer än så. Det hade inte varit in närheten av samma sak om det inte varit för allt där emellan. Sakerna hon sa och gjorde, showen! Känns så sjukt töntigt att säga det men faktiskt, det känns som att det förändrade mitt liv! Har varit så ledsen på sistone, har känt mig så dålig i typ en månad nu och det kändes som att det hon sa var precis vad jag behöver höra och förstå. Ah, nu blev jag ledsen igen. Jag måste lära mig att tycka om mig själv rakt igenom, se mig själv som en superstjärna, alla borde göra det! Att man får vara precis hur man vill, vem man vill och man ska stå för den man är. Älska den man är för man är ju född sån. Born this way! Inga nyheter egentligen. Men jag behövde nog verkligen bli påmind.

När det var slut så kollapsade jag helt i Jens famn och grät och grät. Det låter säkert helt cp för de som inte är... som jag, men det finns liksom inte plats med alla känslor i bröstet så de måste bara ut på något sätt. Jag får aldrig glömma känslan jag hade under hela konserten. Så oövervinnelig jag kände mig och så bra jag mådde. Så som jag känner nu när det bara rinner tårar igen för att jag tänker på det. Det måste jag ta med mig precis hela livet.

Tack mamma för en sjukt bra kväll! Tack Jens, Julia, Johannes, Jakob, Maria och Carina. Det var så fantastiskt!

bild härifrån, från en konsert i Kanada.

På vägen hem var jag och Jens så pepp att vi tänkte åka hem om bara och sen ut och dansa men vi kom inte så långt, så utpumpad som jag var på intryck och känslor. Grät ju bara hela tiden. Somnade en timme efter att vi kom hem, samtidigt som vi låg och pratade och det sista jag minns är att jag säger till Jens att jag minsann tycker att gränsen är nådd om man ska äta katt. Näe, det tycker jag inte att vi ska göra. Jens säger att vi pratade om något helt annat, men vad vet jag?

Det hätigaste är nog ändå att jag inte var något superfan, att jag bara älskar hennes låtar på förfest och när jag behöver muntras upp. Men efter detta alltså! Jag håller inte med om att hon skulle vara den nya Madonna. Hon är så jääävla mycket mer än så!

Oh no, god damn
I missed the last tram
I killed a party again
God damn, god damn
I wanna sleep in my bed
I wanna clean up my head
Don't wanna look this dead
Don't wanna feel this dread
I killed a party again
I ruined it for my friends
Well you're so silent, Jens
Well maybe I am, maybe I am
Now at the central station
No time for being patient
I feel like going home
But at the same time I don't
Black cab, black cab
Black cab, black cab
Black cab, black cab
Black cab, black cab
And I've heard all the stories
'bout the black cabs and the way they drive
But if you take a ride with them
You may not come back alive
They might be psycho killers
But tonight I really don't care
So I say turn up the music
Take me home or take me anywhere
Black cab, black cab
Black cab, black cab
You don't know anything
So don't ask me questions
You don't know anything
So please don't ask me any questions
You don't know anything
So don't ask me questions
Just turn the music up
And keep your mouth shut.

Nu, mina vänner, så är jag inte längre en del av arbetslivet utan är endast student. Inte så bara! Känner mig väldigt viktigt nu när jag börjat traska på den långa akademikervägen som inte tar slut förrän jag är snuskigt jävla rik.

Sitter med 3 karlakarlar och delar ett flak cider för att komma i utomordentlig feststämning och är på god väg då jag redan börjat identifiera mig med mina kära vampyrer och det vi mest har gemensamt är att vi är odödliga inatt. Jaha, det där låter ju avsevärt mycket töntigare än det gjorde i huvudet på mig för ett litet tag sen men låt gå för det.. Ikväll är det ju äntligen All Out Dubstep på Inkonst och ni som hängt med ett tag vet hur mycket jag avgudar denna klubb! Bra musik, bra folk, bra musik igen för det är egentligen bara det som är tjusningen med det. Jag tänker inte sätta mig ner på hela kvällen! Ja, jag skulle visa hur pepp jag var på bild för jag råkar vara väldigt nöjd med min outfit och allt idag. Men det gick inte som jag hade tänkt mig det heller men budskapet är väl tydligt ändå. Fest!

Oskar Linnros har äntligen släppt sitt album på spotify. Det tillsammans med ungefär hundra koppar kaffe är nog ett av de bästa sätten att börja en morgon med. Det spritter i kroppen och jag vill bara stå framför en stor scen med gräs under mig och dansa barfota. Något att lyssna sönder!

Oskar Linnros – Vilja Bli

Alltså jag vet inte vad som hände. Jag var på jättegott humör men så bara PANG så dog det. Jag mår jättedåligt alltså rent fysiskt, reser jag mig så känner jag att jag håller på att svimma och jag är SÅ törstig. Sen har jag bara fått en sån enorm ångest över ingenting, blev bara supernere. Det är väl en sådan dag.

Sjukt bra låt och ja, lite så känner väl jag också.

Ingen kan ha undgått hur mycket jag älskar det här bandet. Alltså ni vet när musiken går rakt igenom hela kroppen. Och dessutom så är jag kär i Jonas. Det är riktig kärlek ungefär faktiskt! Och här har vi en ny video och jag mår så bra så bra så bra!

så kom denna låt när jag spelade på shuffle och plötsligt blev jag jättepepp. Den är inte ens särsilt kul och pepp, men den bara sporrade mig att gå ut och göra kvällen ikväll. Oförklarligt, men peaches gör så med mig.