Idag damp nya ELLE ner på golvet i hallen. "Jippy!" tänkte jag men öppnade inte direkt - måste ha lugn och ro. Efter att jag målat klart mormors julklapp som totalockuperat mig hela eftermiddagen, lite mat och en tupplur så satte jag mig och började läsa. Läser intervjun med Lykke Li och kände att ja, varför inte sätta igång hennes musik samtidigt som man läser om henne? Sagt och gjort. På med hörlurar och in på spotify. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes musik, vet inte varför - antagligen för att jag ska vara så jävla svår och låta bli att ens försöka gilla henne efter att alla pratat om henne. Fattar inte, sådär är jag ju inte med dansmusik men när det kommer till indie så ska jag vara så jävla indie. Svår helt enkelt.

Hur som helst, vad jag ville ha sagt var att jag nu, efter att ha lyssnat på "Get Some" jättehögt i hörlurar, nu måste ställa mig i mobben som älskar den. Älskar henne. Speciellt när man samtidigt läser en intervju om henne och jag fastnar speciellt när jag läser om hur hon rusar, rusar och inte stannar förrän hon går sönder och att hon kommer tillbaka igen efter att hon läkt sina sår. Reportern frågar om det inte är så att hon hämtar näring ur katastroferna och Lykke Li skakar på huvudet men jag nickar. Det är precis så det är. Jag hade blivit uttråkad om det var annorlunda! Jag blir lugn när jag läser om hur hon också, även om allt är helt annorlunda, fortfarande känner samma existentiella ångest och oro som hon gjorde när hon var 19. Och i ärlighetens namn så hoppas jag nästan att det aldrig blir ordning på mitt kaos. Men sådär känner jag antagligen bara för att om det skulle bli ordning så skulle jag bara gå och vänta på nästa katastrof. Kommer den inte så skapar jag den. Jag antar att ju förr jag accepterar detta, istället för att ihärdigt försöka motarbeta det med preppy-fasoner, desto snabbare kan jag ha roligt igen.