Var och såg på Gaga igår vid Stadion i Malmö! Har för det första aldrig varit på Stadion så bara att gå in där när det redan var fullsatt gjorde att jag fick svindel. Herregud vad stort det är! Vi hade sittplatser, vilket först gjorde mig lite purken för jag brukar vilja dansa sönder fötterna men vi satt ändå så att vi hade henne precis nedanför oss och man såg allt så himla bra. När man väl hörde henne börja sjunga så satt jag bara och studsade och när hon drog igång med "Eh, Eh" som andralåt (tror jag att det var, ärligt talat var jag i ett sånt lyckorus att jag inte minns vilka låtar som kom och när) så blev jag så överväldigad att tårarna bara började spruta likt en pandapoppare på en Håkan Hellström-konsert. Så höll det på sen, jag satt och studsade och kämpade emot impulsen att hoppa från läktaren (siktade på scenen) varvat med tårar, sjunga med och sittdansa. När det blev helt för mycket så ställde vi oss upp och dansade och det kändes som jag verkligen skulle spricka så lycklig jag kände mig. Får gåshud nu bara jag tänker på när hon åkte uppåt på en stor pelare med en fjäderklänning Gaga-style och sjöng "So happy I could die", då blev det nästan för mycket - det var ju precis så det kändes!

Det var egentligen inte sångerna som var det bästa, även om hon hade med precis alla man ville höra och mer än så. Det hade inte varit in närheten av samma sak om det inte varit för allt där emellan. Sakerna hon sa och gjorde, showen! Känns så sjukt töntigt att säga det men faktiskt, det känns som att det förändrade mitt liv! Har varit så ledsen på sistone, har känt mig så dålig i typ en månad nu och det kändes som att det hon sa var precis vad jag behöver höra och förstå. Ah, nu blev jag ledsen igen. Jag måste lära mig att tycka om mig själv rakt igenom, se mig själv som en superstjärna, alla borde göra det! Att man får vara precis hur man vill, vem man vill och man ska stå för den man är. Älska den man är för man är ju född sån. Born this way! Inga nyheter egentligen. Men jag behövde nog verkligen bli påmind.

När det var slut så kollapsade jag helt i Jens famn och grät och grät. Det låter säkert helt cp för de som inte är... som jag, men det finns liksom inte plats med alla känslor i bröstet så de måste bara ut på något sätt. Jag får aldrig glömma känslan jag hade under hela konserten. Så oövervinnelig jag kände mig och så bra jag mådde. Så som jag känner nu när det bara rinner tårar igen för att jag tänker på det. Det måste jag ta med mig precis hela livet.

Tack mamma för en sjukt bra kväll! Tack Jens, Julia, Johannes, Jakob, Maria och Carina. Det var så fantastiskt!

bild härifrån, från en konsert i Kanada.

På vägen hem var jag och Jens så pepp att vi tänkte åka hem om bara och sen ut och dansa men vi kom inte så långt, så utpumpad som jag var på intryck och känslor. Grät ju bara hela tiden. Somnade en timme efter att vi kom hem, samtidigt som vi låg och pratade och det sista jag minns är att jag säger till Jens att jag minsann tycker att gränsen är nådd om man ska äta katt. Näe, det tycker jag inte att vi ska göra. Jens säger att vi pratade om något helt annat, men vad vet jag?

Det hätigaste är nog ändå att jag inte var något superfan, att jag bara älskar hennes låtar på förfest och när jag behöver muntras upp. Men efter detta alltså! Jag håller inte med om att hon skulle vara den nya Madonna. Hon är så jääävla mycket mer än så!