Idag damp nya ELLE ner på golvet i hallen. "Jippy!" tänkte jag men öppnade inte direkt - måste ha lugn och ro. Efter att jag målat klart mormors julklapp som totalockuperat mig hela eftermiddagen, lite mat och en tupplur så satte jag mig och började läsa. Läser intervjun med Lykke Li och kände att ja, varför inte sätta igång hennes musik samtidigt som man läser om henne? Sagt och gjort. På med hörlurar och in på spotify. Jag har aldrig riktigt fallit för hennes musik, vet inte varför - antagligen för att jag ska vara så jävla svår och låta bli att ens försöka gilla henne efter att alla pratat om henne. Fattar inte, sådär är jag ju inte med dansmusik men när det kommer till indie så ska jag vara så jävla indie. Svår helt enkelt.

Hur som helst, vad jag ville ha sagt var att jag nu, efter att ha lyssnat på "Get Some" jättehögt i hörlurar, nu måste ställa mig i mobben som älskar den. Älskar henne. Speciellt när man samtidigt läser en intervju om henne och jag fastnar speciellt när jag läser om hur hon rusar, rusar och inte stannar förrän hon går sönder och att hon kommer tillbaka igen efter att hon läkt sina sår. Reportern frågar om det inte är så att hon hämtar näring ur katastroferna och Lykke Li skakar på huvudet men jag nickar. Det är precis så det är. Jag hade blivit uttråkad om det var annorlunda! Jag blir lugn när jag läser om hur hon också, även om allt är helt annorlunda, fortfarande känner samma existentiella ångest och oro som hon gjorde när hon var 19. Och i ärlighetens namn så hoppas jag nästan att det aldrig blir ordning på mitt kaos. Men sådär känner jag antagligen bara för att om det skulle bli ordning så skulle jag bara gå och vänta på nästa katastrof. Kommer den inte så skapar jag den. Jag antar att ju förr jag accepterar detta, istället för att ihärdigt försöka motarbeta det med preppy-fasoner, desto snabbare kan jag ha roligt igen.

1998 var jag väldigt ekonomisk av mig. Jag fick nämligen ett såntdär rör som man samlar pengar i! Ett för en-kronor, ett för femmor och ett för tior. Sen dess har jag sparat lite då och då och har lyckats skrapa ihop två tusen! Detta tyckte jag ju var megamycket när jag var liten men med åren har två tusen blivit lite, mjä - who cares? Men jag har ändå inte spenderat dem för det känns liksom som att man måste göra något speciellt för pengar man har sparat sen man var nio år. Annars känns det som att man vanärar nioåringen som skulle göra något fantastiskt för pengarna hon sparade på.

Nu har jag spenderat dem på något jag vet kommer komma till så mycket glädje. Ja, välgörenhet eller så hade kanske varit snäppet vassare men vafan, det här är våra barn. Hur mycket det faktiskt kostade vågar jag inte säga. Bara att det var värt det!





Haha skoj! Tjänar säkert på det i längden med tanke på hur mycket möbler som inte kommer att gå isönder.

Jens förkylning har attackerat mig med full kraft. Gött. Nyser i princip hela tiden och när jag inte gör det så vill jag nysa mer än allt annat i världen. Har bara varit inne i tre dagar och känt mig urkass, vilket verkligen är dåligt då det varit helg och idag hade jag ändå varit ledig. Varför kan man inte vara sjuk när något tråkigt händer i alla fall? Jag har i alla fall trotsat min sjukdom idag och har varit ute och fixat lite ärenden, rensat avlopp och rengjort bakom badkaret, sorterat papper och ringt viktiga samtal. Det var inte så smart för nu känns det som att jag fått en slägga i ansiktet och allt känns svårt.

Nu har jag i alla fall blivit bortskämd med spagetti och vegefärssås efter ett långt bad. Jahaa, hade inte mer att säga om det. Ska visa katternas nya klätterställning sen när jag orkat få in bilderna. Är säker på att ni nästan dör av nyfikenhet?

Idag när jag kom hem från skolan så var jag relativt välmående sånär på en brain freeze som hållit i sig sen cykelfärden ett par timmar tidigare, en timmes tupplur senare blir jag väckt av Jens som kommit hem från jobbet och det första jag gör är att börja gråta, sen fortsatte det sådär - Grät när de sjöng Like a prayer på Glee (?), när Lukas lade sig i Jens knä istället för mitt, när vi var på väg till affären och såg en man stå vid falafelludan och köpte mat ensam och när jag rent random fick för mig att jag var ledsen. Det finns alltså ingen vettig anledning alls till mitt beteende förutom att jag känner mig sjuk - ont i halsen och i huvudet. Det råder inga tvivel om att jag tar det här med självömkan till en helt ny nivå.

Min fredagkväll har därför bestått av diverse tv-serier, Jens tomatsoppa, en megaskål med godis och kattgos. Idol har vi också tittat på. Jag hejar på Minnah! Eller nej, på Jay. Eller på Minnah. Eller Jay. Eller så rör det mig inte ryggen riktigt men jag väljer Jay för jag blir lite missnöjd med mitt eget liv när jag tänker på att Minnah är lika gammal som mig.

Nu ligger Lukas och drömmer bredvid mig, verkar vara ute på äventyr, att döma av tasstrummandet på mitt ben. Själv drömde jag att jag hade en elefant inatt! Riktigt trevlig dröm. Minns speciellt två delar - en där jag rider in på elefanten första gången och det blev ett sånt ståhej och alla ville se. Sen andra gången jag red in på den, då var det ingen som brydde sig för det hade jag redan gjort en gång. Känns som att mina drömpersoner har lite höga krav ibland. En annan göttig grej var att den först var jättestor för att sen, med god marginal, få plats i en hästtransport. Hade det varit så på riktigt hade jag skaffat en elefant dirr.

Hahaha Jens är kul. Han tyckte inte att jag skulle gå och lägga mig vid halv tolv för vi skulle sitta uppe och mysa lite. Nu ligger jag här och skriver skit och läser skvallerbloggar (ja, jag läser skvallerbloggar). Han sitter vid bordet och spelar CS. Mmmysigt vi har det nu!

Min plan var att jag skulle skriva en lista på saker jag ville ändra på hos mig själv men inser själv hur lönlöst och töntigt det hade varit. Speciellt när jag tänker på en video från när jag är fyra och leker med mina syskon i sommastugan. Första delen sitter min lillasyster och gråter hejdlöst i blöja och gummistövlar och jag sitter bredvid och... ja, nu kan man tro att jag sitter bredvid och gör något gulligt men nej, jag härmar henne. Med ett riktigt brett flin i hela ansiktet så sitter jag och härmar hennes gråt vilket gör henne så frustrerad och jag blir ännu gladare. Riktigt kul att se är det! Senare i klippet är jag och min bror ute och cyklar och pappa filmar bort på gatan. Man ser att vi stannat och sitter och meckar med cyklarna och plötsligt flyger jag upp och fly förbannad börjar jag marschera mot stugan och vrålar "NÄ! DEN ÄR LÖS!" - ett av stödhjulen krånglade. Också väldigt kul! Speciellt om man vet hur grov min österlenskånska var när jag var barn, "NÄE! DEN EE LÖUS!". Haha, barn är så jävla konstiga.

Tja, jag antar att man är den man är. Man kan ju försöka ändra på vissa akuta fel men i grund och botten får man gilla det man är skapt till. Det fina med det är ju somsagt att man, sålänge man vet om det, kan vara hur man vill. Men ja, missförstå mig inte nu. Klart att man kan ändras! Jag tänker till exempel börja tycka det är kul att träna någon gång och jag tänker dessutom bli såndär som läser nyheterna varje dag, bli bättre på att fokusera och lyssna när andra pratar med mig. Plus det ska jag bli sån som festar lagom mycket varje gång. Jadå! Men det var kanske det jag menade med akuta fel. Ärligt talat så hade ingen stått ut med mig om jag varit sån.

Här har vi lite kattungebilder så blir vi på lite mindre ängsligt humör och sen sover vi för det är antagligen det som är boven i dramat! Godnatt!

Nu är jag proppmätt! Första gången jag gjorde potatismos själv och färsbiffar på vanlig soyafärs. Brukar annars använda den i fyrkantig förpackning från Hälsans Kök men det fanns inte så man får taga vad man hava.

Dock så kom jag inte på att jag ville dela med mig av detta förrän jag nästan ätit upp. Men receptet kan man ju få utan aptitliga bilder. Jag tänker ta för givet att ni inte alls kan laga mat och ta det steg för steg!

Potatismos med parmesan
Du behöver:
* Så många potatisar som du vill, jag hade ca 12 medelstora
* 1,5 dl mjölk
* En relativt stor klick smör
* Riven parmesanost, typ ½dl
* Salt, mycket!
* Vitpeppar, 1-2 krm
* ev persilja

1. Skala potatis, skär i bitar så går det snabbare.
2. Lägg i en kastrull, fyll med så mycket vatten att det täcker dem och koka upp.
3. Koka i ca 15 minuter. Prova att sticka något i dem, går de isönder så är de klara.
4. Häll av vatten! Mosa sen med valfri sak men tänk på att det gör ont om du använder näven. Mosat ska det bli!
5. Värm mjölken.
6. Tillsätt alla ingredienser och rör ihop. Smaka av! Försiktig med pepparn.
7.Har du elvisp så kör lite med den men bara på svagaste powern och inte länge alls, Det ska bara bli lite poröst. Gör du det för länge så blir det klister (Qu, du vet vad jag menar.)
8. Garnera med lite persilja, Klart!

(Ursäkta för dåliga mått, ta hellre lite i taget och smaka av ofta. Parmesan är inte nödvändigt, du kan ha vitlök istället! Eller inget av det, är gott ändå.)

Pestofärsbiffar
Du behöver:
* 300 g soyafärs
* ½ gullök
* 2 pressade vitlöksklyftor
* ca 40 g fetaost
* två msk pesto
* 1 tsk Maizena och lite mjölk (inte supernödvändigt)
* 2 ägg
* Salt, ½ tsk kanske
* 1 krm svartpeppar
* 1 krm chilipeppar

1. Tina färsen
2. Hacka lök och fetaost
3. Rör ihop samtliga ingredienser ordentligt
4. Forma till små bollar, tryck ihop ordentligt så att det klibbar ihop och tryck ut lite, som biffar helt enkelt.
5. Hetta upp olja i en panna
6. Stek skiten! Vänd bara en gång per sida, annars går de sönder. Pass på så att du inte btänner dem! Om du inte gillar det, som jag gör, det är ju inte bra för dig.
7. Klart!

Avnjut med en liten sallad så ser det ut såhär när du nästan ätit klart!

Satt och läste Katrin Zytomierskas blogg och såg att det hänt något jippo och det var ju hennes initiativ till julklappar till fattiga barn och blir så varm i magen. Lite kort så handlar det om att hade hon läst om hur många fattiga barn det finns i Sverige och beslutat sig för att göra något åt det, så hennes plan var att köpa julklapp till 35 barn för max 300 kronor och det skulle vara föräldrar som skickade in och förklarade sin situation lite kort och sammanlagt så skulle hon lägga 10,000 kronor på det. Det är mycket pengar! Ingen kan säga någonting om det. Jag blir alldeles varm i magen och klickar in på kommentarsfältet, men då förvandlas den varma känslan till en kall klump.

Många av kommentarerna hon får är i stil med "du ska inte tro att du är något jävla helgon, du röstade på moderaterna och har inte rätt till att bli förvånad över att det finns fattiga barn!!". Vad är det för ena jävla idioter som tänker såhär? Att en god gärning, som denna, skulle vara något ont och förjävligt bara för att man röstat på ett visst parti? Att barn, som annars inte hade fått någon julklapp, med hjälp av detta kommer att bli glada på julafton? Det är en så fruktansvärd tråkig inställning som gör att folk inte alls känner för att dela med sig. Kvittar vad man säger, på gott och ont, goda handlingar gör att man mår bättre över sig själv men varför är det så fel? Visst, Katrin vinner PR som fan på det och visst hon hade absolut kunnat ge så mycket mer av sina pengar men hon kunde också ha struntat i att ge något alls, som de flesta gör!

Men vad viktigare är: Just en sån här gärning av en offentlig person, gör att folk reagerar. PR är alltså ingen dålig grej alls, som folk verkar vilja få det till. Som om det vore fel av henne att göra något gott och samtidigt vinna på det själv. Jävla jantelag! Sist jag var inne och kollade så hade hennes 10,000 blivit till 85,000 av andra som hjälper till och är säkert över 100,000 vid det här laget. Företag älskar idéen och skänker leksaker. Detta hade inte hänt om inte någon tagit första steget. Att det är någon som röstade på moderaterna eller om det varit någon från SUF är väl helt jävla oväsentligt? Godhet föder godhet! Jaså, den gamla klyschan? Ja, den är så jävla bra! Lev efter den!

Nu ska jag låta lite bitter också.

Just det här att det skulle vara moderaternas fel att barn sitter utan julklappar... Trångsynt någon? Tycker det är förbannat okunnigt att skylla all världens orättvisor på ett parti. Det är just en sån inställning som gör att man inte kommer någonstans - när man spenderar all sin tid åt att vara förbannad och klaga och själv inte gör något åt det. Skaffa utbildning, skaffa ett vettigt jobb, jobba som fan så att du får pengar så att du själv kan skänka pengar åt de som behöver det. Höga skatter och sån skit leder inte till att fattiga får så mycket mer pengar, det handlar om några hundralappar per boende. De som är fattiga idag var inte välbärgade bara för att det var ett vänsterstyre. Tro inte det. De har bara fått en syndabock nu och det känns ju skönt för dem.

Det har ju inte med det att göra! De här riktigt fattiga människorna är de som misslyckats att komma in i samhället och vems fel det är är helt oväsentligt det med men jag kan sätta min högra hand på att majoriteten (läs. majoriteten, inte de tio olyckliga undantagen som media fokuserar på) av de som är så fattiga spenderat mesta delen av sin tid åt att ta emot bidrag efter bidrag istället för att lyfta rumpan, och när de nu inte får sina älskade bidrag så blir det såklart jobbigare. Men istället för att ta tag i sina liv och göra något åt det så är det enklare att klaga, tycka synd om sig själva och kasta skit på ett jävla parti som egentligen inte kan göra någonting. Så blir det ju, om man lägger hela sitt öde i andras (läs. statens) händer, det går åt helvete. Vad jag försöker få sagt är - Var och en har ansvar för att ta tag i sitt eget liv. Att skylla det på andra leder absolut ingenstans.

Så, det var nog allt det.

Usch, jag vet aldrig hur jag ska börja inläggen för att det inte ska vara "Idag gjorde jag det här..", känns som ett så himla tråkigt sätt att börja på för jag vet att jag tappar er direkt. Men nu verkar det ändå som att jag fångat upp er så då kör vi på! Idag fick vi tillbaka tentan som skrevs för två veckor sen. 83 poäng lyckades jag skrapa ihop utan 100 och det räckte gott och väl till ett VG. Inte för att få er att må dåligt eller så, men det känns helt otroligt efter att man knappt öppnat böckerna och helt lade ner dem fyra dagar innan och att det ändå gick så bra. Sen att jag faktiskt redan läst det mesta av det vi skulle kunna på gymnasiet tycker jag är helt oväsentligt.

Som om inte det vore nog så har jag julpyntat idag! Med julmusik på såklart, som en äkta svenne och det var så himla mysigt att jag fick tårar i ögonen. Faktiskt. Känns lite mesigt såhär i efterhand. Nu är det så fantastiskt fint här och jag är så mätt efter min sjuka Pad Thai att jag känner mig som en sumobrottare. Sumobrottare är förvisso japanskt så den metaforen sög elefantsnabel. Fattar ni? Elefanter är heligt i Thailand! Inte? Okej, färdigmetaforerat för idag.

Och det hördes precis lika illa som det ser ut! Om inte värre då jag, som satt och sminkade mig i godan ro, fick en  smärre hjärtattack. Det var Lucy som hade ändrat om lite och jag är rätt nöjd med resultatet! Ser nästan bättre ut såhär tycker jag.

Närå! Lyckligtvis så fick flickebarnet, som tyckte att vasen var ett urmärkt klättermaterial, inte den på sig och tassarna slapp även glasskärvor så det var ingen fara på torpet. Hade ändå känt att det var dags att köpa en ny, likadan vas.

Sagt och gjort! Har spenderat min dag i affärer och har inhandlat det mesta vad heter julklappar och lite fint till hemmet. Plockade upp två Perugina-pizzor på vägen hem och nu sitter vi och har kvalitetstid med varandra framför vars en dator och katt i knäet. Fint!

Såhär blev det nya resultatet förresten!

Kort sammanfattning av förra veckan så att man kan samla sig lite: Trotsade magsmärtan för att se Harry Potter och Dödsrelikerna i tisdags och jag är fantastiskt nöjd med den. Trodde att man skulle sitta och störa ihjäl sig, inbiten HP-lover som man är, men jag tyckte verkligen att de fick med det bästa och gjorde det riktigt bra. 

På onsdagen, som även var första December, var jag hemma hos Anna K och spelade Sims 3 i ca 9 timmar vilket är okej om man är två som sitter och spelar. Kändes väldigt skönt att få rättfärdigat det jag hade gjort ändå.

Torsdag var ointressant, hade ont i magen och tyckte synd om.

Fredagen besökte jag läkaren, var i skolan och hade laboration och sen var det meningen att jag skulle få besök av mina högstadiebästisar men det sabbade snön. Jag och Jens gjorde tacos istället och vid åtta-snåret plufsade jag mot en inflyttningsfest hos en klasskompis. Först gick jag irriterande nog fel, vilket egentligen bara är kul för det handlade inte om att jag var vilse utan att jag blir så inne i mina tankar att jag helt enkelt gick på fel håll. Tokigt. Väl där hade jag verkligen superkul!

Lördagen åkte vi till Jens föräldrar och åt storfrukost för att sen stanna där och mysbaka hela dagen fram till middagen bestående av saltfisk. Hu! var min första reaktion men ojoj vad gott det var!

Nu har vi bara igår kvar, söndagen. Den spenderades på soffan med Pirates of the Caribbean-triologin och supergod bolognese på allt som blev över från tacosen.

Några frågor på det?