Det var väl ingen som sa till mig att det skulle vara lätt. Tvärtom så blev jag hela tiden varnad för att det kunde gå precis lika dåligt som det kunde gå bra men jag har gått och blivit ganska optimistisk så jag bestämde mig minsann för att lita på mina instinkter och de var alla överrens om att jag skulle våga för det löser sig alltid.

 

Nu har det gått en hel månad sen jag flyttade och faktum är att det faktiskt gått precis så dåligt som det kunde gå bra! Jag har spräckt min mobilskärm (innerskärmen, så att det absolut inte funkar längre), blivit av med nycklar (som återfunnits), spillt vatten i datorn så att vissa knappar inte vill fungera och jobbet är fortfarande en fantasi. Det positiva är att jag har haft mycket tid åt att lägga pusselbitar på plats och tänka ut hur jag vill ha det. Vilket behövs efter ett år av att bara ha stormat fram utan att egentligen känt efter. Nu verkar livet bara precis tryckt på paus och låtit mig bara vara. Går ut och springer, skämmer bort min karl med middagar, skriver listor och streckkollar på Lost (igen).

 

En sak har jag kommit fram till och det är att det aldrig blir som man tänkt sig. Det är inget nytt eller orginellt på något vis. Men har man det bara alltid i omtanke och är flexibel så kommer nya möjligheter att dyka upp och det kanske blir bättre än orginalplanen var. Jag har alltid en B-plan och helst en C-plan för då har du en bit kvar innan du kan kalla det ett misslyckande.

 

Jag har bestämt mig för att gå på plan B.