Känner mig tacksam över att det är måndag idag. Andra måndagar har man ångest och känner att det är oändligt med tid till helgen men idag känner jag bara att jag är så nöjd med att det är ny vecka och man får börja om. Sen att man faller tillbaka i samma spår senast onsdag gör inte så mycket, nu fokuserar vi på att det är måndag och att jag kan låtsas som att man kan börja om bara för att man bytar dag.

Behöver kanske inte säga att jag inte haft den bästa helgen i mitt liv. Absolut inte den sämsta men ja, långt ifrån den bästa. Kanske är lite lökigt av mig att jag inte berättar vad som hänt men jag kan berätta att jag fortfarande mår illa efter att jag tryckt i mig två stora godispåsar igår. TVÅ! Det bara spårade ur. Men nu är det måndag och jag lade mig i sängen igen efter att jag duschat och hinner med ett avsnitt Grey's Anatomy innan jag måste göra mig i ordning för jobbet. Det är kanske därför som jag inte har någon måndagsångest... stackars er som måste gå upp tidigt på måndagar!

Men sen om vi går in på att det redan var två veckor sen jag låg hemma och var jättesjuk på en måndag... Det trodde jag precis var förra veckan. Nu fick jag måndagsångest i alla fall. Varför går tiden så fort? Är det bara för att jag hela tiden önskar att den gjorde den men sen ändå vill att den ska stå helt stilla? Jag förstår om tiden är förvirrad och inte riktigt vet hur snabbt den ska gå. Men måste den rusa för det?