För typ en månad sen så hände det där som inte får hända men som ändå tycks hända alla någon gång - väckarklockan bestämde sig för att låta bli att snooza. Jag vaknade av mig själv klockan 10, alltså lagom tills jag skulle börja jobba den dagen, och blev helt fördärvad. Ringde chefen och sa som det var, tog mig samman, gjorde mig i ordning på 4 minuter och var på jobbet 5 minuter senare! Ja, så kunde det i alla fall ha varit men det var ju mig det hände så hysteri utbröt. Jag vrålade lite på Jens trots att det inte alls var hans fel, trampade på samma ställe, grät när jag skulle sminka mig vilket resulterade i... ja, inget smink alls så jag fick sticka till jobbet i solglasögon och utan varken frukost eller smink.

Så 25 minuter efter det att jag vaknade så var jag på jobbet, vilket jag tycker är rätt imponerande men jag är rätt rutinerad vad det gäller stressa på morgonen. Tidsoptimist, nivet. Men det var ingen fara på torpet, förutom att jag kände mig så skamsen av att lufsa in så sen. Somsagt så händer det de flesta någon gång!

Det värsta är att detta sen har hemsökt mig. Jag har inte försovit mig någon mer gång för nu lägger jag alltid telefonen på sminkbordet istället för precis vid sängen samt ser till att Jens ställer sin klocka också. Men jag har drömt om det! Att jag vaknar vid 12 och bara vet att jag är så fruktanvärt sen, vågar inte ringa, vimsar runt för att försöka fixa det men blir bara mer sen. Det hände i natt igen! Var inte på jobb förrän två timmar innan jag skulle sluta, efter flera timmars kringflackande, och ingen sa något precis utan var bara tysta och dystra mot mig. Världens mest stressande känsla! Sen och oomtyckt, förnedrad och sämst. Men sen kommer lyckan när man vaknar igen och inser att klockan bara är 8 och att du har både tid att ha tid och vara i tid idag. Skönaste känslan! God morgon!