Ligger i soffan med en värmepåse på magen och känner mig eländig. Det är allt lite synd om mig idag! Om ca två minuter ska jag stänga ner datorn och börja läsa. Det är ett måste! Slut på det roliga! Min kattflicka har förväxlat sig själv med en hund då hon de senaste dagarna har underhållt sig med att upprepande komma och lägga sin lilla boll vid oss i soffan och lägga huvudet på sne för att sen med stor iver och glädje skutta efter den när vi kastar iväg den. Igen. Och igen. Tröttnar vi så kastar hon iväg den själv, med samma entusiasm.

Vi har bestämt att vi inte ska ha dem i sovrummet när vi sover. Mest för att de är en evig plåga när man är trött och de inte känner samma. Problemet är bara att sovrumsdörren inte riktigt går att stänga vilket gick bra ändå i början, för de förstod inte hur man fick upp den. Det var tider det. Inatt hade vi kilat fast dörren med att trycka in ett lakan under den och dessutom ställt en stol framför. Det gick bra nästan hela natten, sånär som på lite dunsar men vid 07.00 bestämde de sig verkligen för att de skulle in. DUNS, DUNS, DUNS! De kastar sig in i dörren med full kraft och jag får lite känslan av en skräckfilm, ni vet när offret gömt sig inne på toaletten och låst dörren men mördaren låter inte det hindra utan slår in dörrfan istället, så kändes det. Och in kom de och sen var det lattjo lajban och slut på skönhetssömn.

Nu var det tolv minuter sen jag sa att jag skulle börja läsa om två minuter. Och jag hade väl egentligen inget mer att säga om den saken.