Vaknade på helt fel sida idag. Det känns tungt och tråkigt och jag är bara helt matt, som i en dimma. Min ultrakeliga, nykastrerade katt tassar omkring mig, purrar och jamar men jag blir nästan irriterad och känner för att säga åt honom att låta mig va. Det får jag dåligt samvete för. Han känner väl antagligen bara av att jag är lite orolig, som katter kan göra ibland och vill "trösta" för så känns det i alla fall, är säker på att andra kattägare känner igen sig. Hur som helst så är det onödigt att ha dåligt samvete för då han pratar kattspråk, inte svenska. Dessutom är det ju faktiskt honom det är synd om - Här sitter jag i all min kvinnlighet och han har förlorat hela sin mandom. Vilket i och för sig är en bra grej för antagligen hade han nog våldfört sig på sin syster tids nog annars och det är ju inte så fräscht.

Vet inte vad det är med mig.. Känner mig ensam och uttråkad. Och det är ju också jävligt onödigt då jag inte är ensam egentligen och har hur mycket som helst att göra men det hjälper liksom inte. Det är ju inte den sortens ensamhet jag känner, att inte ha en massa folk runt om omkring sig kan vara rätt skönt. Men den där när man känner sig missförstådd och ängslig och även om jag har massor att göra så finns det inget jag vill göra.

Ärligt, hör ni på mig? Alltså att prata av sig i all ära, att känna sig ledsen får man göra. Men någon måtta får det ju vara! Började själv precis fatta att jag får sluta tycka så synd om mig själv och ta tag i mig själv istället. Sticka och träna, plugga lite och ikväll ska jag ju laga hur god mat som helst - Ugnspannkaka!

Självömkan är så meningslöst. Speciellt eftersom att jag antagligen kommer påbörja "roliga veckan" imorgon och att det förklarar detta patetiska state of mind, om ni förstår. Då kommer jag som vanligt att känna mig jävligt dum. Just nu är det bara svårt att koppla bort känslan av att jag vill vara långt, långt härifrån.