Ja, vadå major dipp igår? Efter det inlägget lade jag mig i fosterställning och grät så att jag tjöt i ungefär fem minuter innan jag kände att jag faktiskt höll med mig själv. Detta var ju bara bananas! Jag blaskade av ansiktet med kallt vatten, ett tappert försök att täcka den rödflammigheten man får efter man gråtit och sen stack jag och tränade. Efter en timme pilates och en omgång på crosstrainern (som jag för övrigt älskar för man kan få peppande sms av sin syster samtidigt utan att man måste sluta springa för att läsa och svara) så mådde jag avsevärt mycket bättre och impulsbokade klipptid som om jag aldrig gjort annat.

En timme senare satt jag och försökte deala med min frisörskräck samtidigt som jag hade huvudet i ett fat. Men alltså, jag har ju inget att vara rädd för! Inte alla frisörer kontrar min ängslighet med "Vill du bli klippt eller inte??!" utan den här tjejen var så himla duktig, tog bara precis topparna och uppmuntrade mig att boka en ny tid om jag ville ha något mer radikalt. Kanske! Blondinerika må ske? Jens tyckte, omtänksamt, att jag skulle färga håret mörkt och ha ljusa slingor i det men då fick jag hota med att göra slut. Vi borde göra slut på alla som fortfarande har den frisyren! Not. Fashion.

Nä, men absolut att man får ha dåliga dagar och tycka synd om sig själv ibland. Men sen får man också ha lite självdistans och fatta när det verkligen bara är patetiskt. När man bara sätter käppar i sitt eget hjul.. Det blir ju ett moment 22 där man gråter över att man blir ledsen sen blir man ledsen för att man gråter and so on. Leder ingenvart alls.

Nu ska jag äta upp min gröt, göra mig klar och smita till skolan. Ha en trevlig dag!