Nu får det vara nog! Igår när jag fixade i garderoben så trillade en av de högsta lådorna ut men "Ingen fara" tänkte jag och började trixa med att få upp den igen. Ni vet när man ska lyfta upp något så är inte mjölksyran långt borta och att behöva stå och hålla upp en tung låda ovanför huvudet samtidigt som du ska försöka få den att glida in i rätt lådhack är tortyr för armarna. Såå jag tappade såklart den, rakt i pannan tappade jag den. Det gjorde så ont att jag faktiskt grät en skvätt, en ytterst liten skvätt - lite som att man bara drar in andan sådär hackigt och andas ut i flera småomgångar "fwfwfwfw,huhhuhhuh" en gång ungefär men jag trotsade impulsen att ringa någon och söka lite ömkan. Jag avstod, fortsatte och fick upp lådan och kände mig duktig.

Fan, nu blev detta alldeles för långt för att min fortsättning ska passa in.

Jag börjar om:

Vet ni vad? Igår så slog jag huvudet så hårt att jag började gråta men tyckte inte synd om mig själv så länge för det men det är sista gången jag gör det för karma jobbar antagligen så med mig att den fortsätter göra mig illa tills jag vältrar i självömkan för nu gjorde jag precis klassikern där man reser sig för snabbt så att inte hyllan ovanför ditt huvud hinner komma undan så ni kolliderar på precis samma pannställe som den översta lådan slog dig på innan. Det gör så ont att jag inte kan tänka klart.