Där är han, längst ut på bryggan står han och väntar på mig och jag småspringer fram till honom. Lite för att jag måste komma fram så fort som möjligt och lite för att jag behöver sats om jag ska kunna hoppa upp i hans famn och snurra runt sådär som de gör på filmerna. Men avståndet blir inte mindre mellan oss trots att jag springer så jag får öka farten lite. Han står fortfarande kvar och ler med öppna armar, det är solnedgång och allt är så fint så att det.. ringer i öronen på mig... Jag börjar nog bli galen. Och framför allt irriterad för det är inte kinesiska muren vi har emellan oss, bara en liten brygga i storlek "vilken jälva badbrygga som helst" och det här ringandet i öronen passar inte alls in...

Så började min morgon, sekunderna efter att jag slagit upp ögonen så var drömmen om min vackre man på bryggan som bortblåst och det enda min hjärna försöker bearbeta är varför det gör så fruktansvärt ont i min nacke. Jag stänger av alarmet och masar mig upp från soffan, begriper inte alls hur jag kan ha sovit här hela natten, han skulle ju väcka mig när han kom hem? Han har väl glömt.. Jag tassar bort till sovrummet och visst ligger han där. Precis lika söt och underbar som för femton år sen när det först blev vi. Jag stryker handen på hans kind och lutar mig över honom för att väcka honom med en öm kyss samtidigt som jag spinner hans namn fast i samma stund som han vaknar viftar han bort mig och vänder ryggen till samtidigt som han avger ett ljud som mest påminner om grottroll.

Efter att jag suttit kvar en liten stund på kanten så går jag och sätter igång kaffe, hoppar in i duschen, klär på mig och sätter mig för att äta frukost. Han kommer in i köket, sömndrucken och rufsig. Vi säger ingenting till varandra utan han bara tar en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret och när han är klar ställer han koppen på diskbänken och rör sig mot badrummet. "Snälla du, jag vet ingen kopp som ställer sig själv i diskmaskinen. Dagen de uppfinner en sån kopp kan du ställa den där men innan dess tänker inte jag gå och plocka upp efter dig varje dag" Hör jag mig själv säga med en sån intensiv otrevlighet att jag själv hajar till. Han säger ingenting men jag ser att han mimar "För i helvete" när han vänder sig om och ställer in koppen i diskmaskinen. En rörelse som tog honom 20 sekunder och som inte hade tagit längre tid för mig själv. Jag biter mig i tungan och önskar att jag kunde ta tillbaka min oprovocerade retlighet samtidigt som jag blir ursinnig över att han står och mimar för sig själv och inte ens har sagt ett godmorgon till mig eller knappt ens tittat på mig. "Och kan du för en jävla gångs skull hänga upp handduken när du är klar för det är så jävla tråkigt om alla handdukar ska lukta kloak" Hör jag mig själv ropa efter honom när han hasar mot toaletten igen. Han svarar inte utan stänger bara dörren efter sig.

Jag sitter kvar med kaffekoppen och hör honom sätta igång duschen. Hur kan man ångra sig samtidigt som man fortfarande är arg? Sen är jag också. Jag dricker upp snabbt och bränner mig i gommen, tar på mig ytterkläderna och öppnar dörren till badrummet. "Okej, jag sticker nu. Ha en bra dag!" säger jag. "Mmm, du också.. Vi hörs sen.." Svarar han. "Jag älskar dig" fastnar på min tunga, istället stänger jag bara badrumsdörren, går ut och skyndar mig till jobbet. Det passade inte nu.