Min gårdag började men känslan av att jag kan ta över världen, jag sa till och med det till Jens: "Idag är jag unstoppable" fast han tittade bara konstigt på mig och verkade tycka att jag är en riktig tönt vilket jag såhär i efterhand kan hålla med om då jag hade ett sånt där glatt ansiktsuttryck som sa "lalalaaa unstoppable". Svårt att förklara, måste ses. Sen skulle man till jobbet och givetvis var tåget försenat så att även jag var sen men jag bara tänkte "lalalaaa" och fortsatte min dag. Jobbet gick utomordentligt förutom att jag inte kunde bruka allvar när jag var 10 år inombords "lalalaaa". Sen skulle jag åka hem och då ville tåget först inte alls stanna på min station så jag fick vänta i en halvtimme för att ta tåget till Kastrup och sen vänta en kvart där på nästa tåg som sen tog 20 minuter längre än det ska göra såklart. Nu började det bli lite mer "laaalaaalaaa" istället vilket inte alls har samma glada ton utan började istället styra åt: "..." och väl framme i Malmö kände jag mig som ".". Dagen kändes förstörd och kass pga världens sämsta Öresundståg. Sen att jag låter det fördärva mitt humör är en annan sak, nu fokuserar vi på att ogilla.

Men sen insåg jag det fantastiska: Det är student-tider. Hela Malmö bara larmar med biltutor och skrik och jag bestämde mig för att promenera istället då jag väljer att vara en av dem som inte stör sig utan istället vinkar tillbaka med ett löjligt stort leende på läpparna. Jag älskar älskar älskar det. Det slutade med att jag, med tårar i ögonen, ringer mamma så att hon också får vara med för hon vet hur extremt sentimental jag är med sånt här. Jag vet inte vad det är men jag blir så satans överväldigad av all den där glädjen som studenten representerar. Så fantastiskt det är! Snälla studenter: Skrik mer, sjung mer, tuta mer och gör det längre. Jag älskar er!

Sen blev ju dagen inte sämre av att den avslutades med en fruktansvärt god laxburgare och goda drinkar med härligt sällskap på D. Jag känner mig så lyckligt lottad. Förutom när det gäller tågen då.