För ett par dagar sen så var det exakt ett år sedan jag satt och skrev ett brev i en soffa någonstans på värnhem och efter att spenderat natten på samma soffa, gick därifrån.

Känns så omvälvande att tänka på, inte just det utan på det här året - vad mycket man måste gå igenom för att hitta tillbaka till något man kan kalla sig själv. Man måste förlora sig själv flera gånger, gå fel, gå fel igen och kanske en tredje gång också. Jag är inte säker på vad det är jag vill ha sagt med det här mer än att det går över. Jag trodde faktiskt bara att det var en myt men det är på riktigt, det går över. Nu i efterhand så är inte ett år så värst lång tid.