Nej, jag ska vara ärlig mot er nu. Jag har haft en vecka som gör att en vanlig skitvecka ser ut som en fågelkvittrande sommardag ute på landet. Har bara legat hemma förutom de dagarna jag skulle jobba och då har jag verkligen förbrukat mina sista krafter där så att jag på kvällarna agerat handikappad så att J fått agera hemtjänst. Idag är första dagen jag känner mig tillbaka på banan. Idag känner jag inte att jag inte kan gå ut för att det kommer innebära min död. Idag känner jag bara inte för att gå ut för att ibland gör man bara inte det. Ibland måste man bara göra vad man vill och inte tänka på att boken som jag ska lämna på Biblioteket är en månad försenad och på att det finns 100 saker jag egentligen borde göra. Det är inte hela världen för det kan man fixa det en annan dag. Keep it real, vi är inga robotar.

Det var bara det jag ville ha sagt och avfärdar alla påståenden om att jag sitter och hittar på ursäkter för att jag är lat och inte längre kan skylla på att jag är tonåring.