Åhnej, vi är där igen. Då och då, sen ett par år tillbaka så får jag perioder där jag verkligen vill vara med barn. Tror det var förra året som jag kunde ligga och gråta så mycket jag ville bli mamma men visste att det var för tidigt, att jag var tvungen att vänta kändes som att det var det värsta tänkbara. Nu är jag där igen. Vanliga symptom är att jag putar ut magen, istället för spänner in den, varje gång jag går förbi spegeln och sen har vi det att när jag känner mig uppsvälld (som jag i vanliga fall hatar djupt) så går jag och klappar på magen, gullegull lilla bebisen som nog bara är gaser. Och sen ska vi inte tala om hur jag blir när andra går med sina barn. Ibland (oroväckande ofta) så får jag impulser av att jag ska röva bort småbarn som går en bit bort från sin förälder, jag får verkligen tygla mig själv!

Nu sitter jag bara och är superavis på Spiderchick som fått en bebis och Stina-lee som har en på gång. Hur patetiskt är inte det? Andra i min ålder klickar runt på modebloggar och liknande, jag läser gravidbloggar och blir inspirerad.

Tur är väl det att jag satt upp lite regler som ska följas för att jag ska få skaffa bebis:
1. Skaffa mig en fader till barnet
2. Bli minst 5 år äldre
3. Ha en inkomst
4. Vara beredd på att sluta svira runder varje fredag och lördag.

Så ja, vi kan väl summera det hela till att fortplantningsplanerna nog ska läggas på hyllan lite va. Och inte ska jag sno andras barn heller!