Pratade med min bror häromdagen, lite sådär allmänt om livet och hur han haft det i Kosovo. Så frågade jag honom vad som hände med hans flickvän som det tog slut med när han var nere och hon var kvar hemma, jag trodde ju att det var distans och att hon inte orkade med det typ. Men nej, då handlade det om att han dumpade henne för att hon bara gnällde hela tiden. Om vadå? frågade jag då. Jo, om att han var där nere (aka hon saknade honom) och då hade hon klagat på allt möjligt och alltid haft något negativt att säga. Sånt pallar inte han, han vill ha någon lite stabilare.

Oj, tänkte jag då. Detta var iofs inte första gången som jag tänkte att jag och min bror aldrig hade passat ihop som par. Dels för att vi är syskon och det är rent av olagligt, men även för hur vi verkligen är motsatsen till varandra. Vi skulle i och för sig kunnat ha middag tillsammans och bara tagit en rätt så tar han köttet och jag äter upp grönsakerna och det. Han åker ner till kosovo och vill vara militär medans jag är med i green peace och är en jävla hippie enligt honom.. Dessutom är jag instabilitet personifierad. Jag vet ingen som gnäller så mycket som jag!

Detta fick mig i alla fall lite fundersam: Tänk så är det verkligen sjukt störigt och sätter käppar i hjulet för mig på allvar. Kanske borde bli lite gladare och trevligare istället för en stöddig pessimist. Fick precis en känsla av att det inte är vad pojkarna söker efter. Är det tokigt?