Ja, jag satt och funderade vidare på det här med att ha barn. Blev alldeles till mig igen när jag spände ut magen och klappade på låtsasbebisen, tänkte vidare och gick händelserna i förväg och plötsligt så såg jag mitt treåriga barn framför mig. Hur den här lilla personen springer in i rummet och är helt pigg och jag blev helt förskäckt! Det är inte det att jag inte gillar treåriga barn, min bror har en fantastisk liten flicka i just den åldern, men de springer så jävla mycket. Hörs gör de också, jättemycket. Skitjobbigt.

Och så såg jag mig själv om tre år, tror (hoppas) inte att jag förändrats dramatiskt mycket då till utseende och som person. Alltså det här barnet hade ju varit helt förstört, ärligt talat.

Nu har jag låtit magen sjunka in igen och imorgon går jag till affären och köper activia eller något sånt skit så att jag inte känner mig uppsvälld i magen någonsin igen. Först ska jag gå och lägga mig för mina tankar såhär dags är ju ganska absurda.