Fick äntligen ro till att se Slumdog Millionaire som jag hört så mycket gott om. Och ja, den var verkligen bra! Ingen kan säga att den inte är det! Den har allt! Ibland satt jag nervös och ängslig, ibland sprudlande glad, ibland arg och ibland ledsen.

En film är inte riktigt bra enligt mig om de inte lyckats framkalla tårar hos mig. Inte för att det är så jävla svårt att åstadkomma. Ibland kan jag bli så ledsen till filmer att jag måste pausa filmen, lägga mig i fosterställning och skrika ut min klagan lite innan jag kan fortsätta. Sen efteråt säger jag: Fan vad bra film. Det är lite konstigt egentligen. Att jag kan tycka att något som fick mig att gråta så besinningslöst är bra. Kvinnor är konstiga.