Så! Då har man precis kommit hem från lite lunch på stan med Maria, som jag inte träffat på år och dar. Eller den meningen var lite överdriven för att för det första så var det inte år och dar sen vi sågs och för det andra så var det verkligen inte lite lunch vi åt. Det blev helt massivt mycket på thaibuffé men det går ju liksom inte att sluta äta när det var så vansinnigt gott. Lätt värt känslan av att rulla hem.

Väl hemma så sitter vi och pratar och jag börjar fibbla med min rosa universalhammare och fäller då ut fällkniven som finns i hammaren tillsammans med en sax, skruvmejsel, såg, fil, tång och gud vet vad. Riktigt universal. Bara det att nu kan jag inte fälla in den! Detta besvärar mig sjukt mycket och får mig att känna mig som ett riktigt pucko. Vi har inte mycket gemensamt, den och jag. Den är bra till jättemycket för den är så himla universal och jag är tydligen inte bra till någonting så jag är... ja, motsatsen till universal. Vet inte vad det skulle vara för ord. Kass kanske.