Jag fick för ett tag för mig att jag var rejält trött på Markus Krunegård. Kände inte alls för att lyssna på honom mer. Kände mig lite töntig som bara lyssnat på svensk pop senaste tiden. Fick till och med för mig att jag skulle ägna mig mycket mer åt brittpop. Kan inte riktigt förklara varför jag tänkte göra det, just brittpop. Jag tycker inte illa om det men har heller aldrig riktigt fastnat. Vi kallar det ett infall. Nu blev det att jag satte igång Markus igen och helt i vanlig ordning så blir alldeles nipprig i hela kroppen! Den musiken är ju så intimt kopplat till härligheter. Underbara sommardagar, underbara konserter och underbara vänner. Det är liksom inte bara musik, den svenska popen. Det är något jag bara inte kan skaka av mig hur mycket jag än velat. Det bara är.

vad önskar du?
vad vill du?
är du rädd?
är det så?
du är rädd?
du är rädd!