Det här med "ensam-stark" har aldrig varit min grej. Ärligt talat så har jag, så länge jag kan minnas, varit livrädd för att vara ensam. Ensam har varit starkt förknippat med ångest. Väldigt jobbigt och det är lätt att man bli lite änglsing och needy. Därför är det slut med det. Det är inte så att jag tänker isolera mig och aldrig höra av mig till någon för det, det hade bara varit idiotiskt. Men jag menar mer sådär på psykiskt plan. Bara för att jag är ensam en liten kväll så betyder inte det att jag är ensam. Det är bara trams i min ängsliga hjärna.

Kanske det mesigaste inlägget sen det där jag förklarade min kärlek till min katt. Men ja, det hade inte varit jag om jag inte mesade till det ibland. Och nu är det ju min blogg, sånt behövs då och då. iblandmesbloggen.se.

Jag längtar till fredag!