Detta tänkte jag på igår, på vägen hem. Hur jävligt det är i tysta kupén. Folk som sätter sig där måste vara väl medvetna om hur jävla tyst det ska vara. Det är ju faktiskt tillåtet att prata, bara man har det på låg ljudnivå. Åtminstone är det tillåtet rent offeciellt. Hade man läst en regelbok om tåget så hade det stått att man fick prata. tyst. Men gud nej. Den grymma sanningen är att öppnar man munnen i tysta kupén så riktas exakt allas ögon mot en. Och det är ju inga kärleksfulla blickar man får. Ve och fasa om mobilen skulle börja ringa och gud vet vad som skulle hända om man inte hittade telefonen riktigt utan frenetiskt måste leta runt undertiden den för oväsen. Jag hade inte velat vara den personen.

Man borde veta att de som sätter sig i tysta kupén har antingen huvudvärk, är trötta eller så är de bara rent av jävliga och buttra av ren natur. Faktum är att jag är nog värst i tysta kupén. Jag sitter nämnligen oftast där påväg hem efter helgens bravader och då är jag drabbad av precis allt jag tidigare nämnde som gör att man sätter sig i tysta kupén. Jag tycker alla är idioter. Håller på att spricka av irritation om någon prasslar med en påse och om någon sätter sig med en vän och kanske börjar mummla lite till varandra så är jag snabbt där "URSÄKTA men detta är faktiskt en TYST kupé" och spänner ögonen i dem. Vilken kärring jag är. Hade någon gjort så mot mig så hade jag räckt tunga åt personen ,eventuellt glott skit ,för att sedan prata ännu högre. Nä fy fan för såna som mig.