Jag slutade gilla Håkan Hellström för ca två och ett halvt år sedan när jag skulle se honom i svedala och inte fick komma in för det var en vakt som ansåg att jag var något för förfriskad. Jag höll givetvis inte med och låtsades att jag svimmade, skrek vilken jävla idiot han var - på olika sätt (där ibland kallade jag honom för jävla sosse, haha) samt grät åtskilliga floder. Jag förstår fortfarande inte varför jag inte fick komma in.

Detta gick helt ut över min och Håkans relation och jag vägrade att lyssna på honom på två år. Men sen blev det siesta 2008 och Håkan skulle spela. Jag tänkte att "jag går väl dit då" och gick dit. Sen stod jag och STORBÖLADE precis hela konserten och sjöng med samtidigt som jag sådär sträckte mig lite efter honom. Jag var sexton år igen och tog igen precis allt vi missat på ungefär en timmes tid. En fin, dock oerhört pinsam, konsert.

Nu sitter jag i alla fall och känner mig sådär lagom seg som man gör på en söndag och vill bara lyssna på Håkan Hellström och hans inte längre så nya album "För sent för Edelweiss" hela dagen och känna mig som femton. Som jag har älskat den mannen!