... ger 377 000 sökningsträffar på Google och på engelska heter det Seasonal Affective Disorder. SAD.

Det är så jävla vanligt att det knappt är sant men eftersom att det är lite fult att prata om hur man verkligen mår i vuxenvärlden så tror varenda stackare som har det att den är helt ensam och dålig. Eller ensammast och sämst. Och skammen över att må dåligt, även om man inte har något att må dåligt över, otacksamheten som bara gör det ännu värre, gör att ingen av ängsligarna berättar för någon om hur dåligt de mår. Känns inte som något sunt mönster.

Så därför tänker jag berätta för er nu! Jag har givetvis mina personliga problem, som alla har. Jag har kass självkänsla och blir ledsen otroligt lätt. Men rent genrellt har jag ett fantastiskt liv med fina vänner, familj och en pojkvän som älskar mig så jag har verkligen inte tyckt att jag har "rätt till" att klaga på något. Så när jag vaknar en morgon och inte kan finna en enda anledning att gå upp och inte känna glädje inför någonting i hela världen, trots allt som jag har, så känner jag ju mig jävligt dum.

Men man får tänka på att om du inte sträcker ut någon hand så blir det otroligt svårt för någon annan att hitta den, man kan ligga inte i all evighet och vänta på att någon ska komma och dra upp dig. Kan du inte göra det själv så måste du be om hjälp och jag vet att det inte är lätt. Själv låg jag och grät i sex timmar utan att prata med någon för jag hade redan bestämt mig för att ingen skulle förstå men sen skrev jag bara allt till en vän, och möttes av full förståelse. Bara att någon annan vet hjälper, lite i alla fall. Skriv hellre än ring för då kan du inte bli avbruten och det är större chans att du verkligen får ur dig precis allt du behöver få sagt. Dessutom så är det så sjukt svårt att prata om man är ledsen samtidigt.

Vill dock tillägga att du inte ska sträcka ut någon hand om du inte alls känner för att göra det, att bara ligga och vara ledsen är också helt okej. Ibland hjälper det att bara låta sig ligga och tycka så in i helvetes synd om sig själv.

Nu känns jag säkert sådär fånigt pretto igen med mina hobbypsykolog-fasoner. Funderade precis på att ta bort allt, för jag kräks lite i munnen när andra leker allvetare. Men jag tänker inte göra det för det är säkert bara den där dåliga självkänslan som gör att jag ens tror det - att jag vet precis vad ni tänker och att ni alltid tänker det värsta om mig. Det är ju inte alls konstigt att jag känner så när jag alltid tror det värsta om er. No offence, jag tror alltid det värsta om allt. Nu hobbypsykologade jag mig själv också. There's no stop!

Här är i alla fall en sida med lite andra tips om du känner av höstdeppen.