Idag så har jag äntligen fått tummen ur till att fixa mitt Social Security Number, eller SOFI-number, vilket innebär att det nu är fritt fram för mig att bli anställd! Det blir snart lite klarhet i det ska ni se. För att ta sig till Kingsfordweg så var jag tvungen att cykla 8,5 km. Att cykla igenom Amsterdam är verkligen helt ljuvligt, kanske världens bästa stad att cykla i. Fast inte när det småregnar, är lite kallt, du är förkyld och har jävligt bråttom. Det gjorde ont ungefär överallt i 35 minuter men jag hann fram i tid. Väl där så fick jag genomgå alla stadier av svett:

1. Utmattad och småsvettig (precis kommit in)

2. Hettan blossar upp (anmäler mig i receptionen)

3. Det rinner i pannan (sitter och väntar på min tur)

4. Paniksvetten (står och klär av mig allt jag kan inför damen i luckan)

5. Nedkylningen (väntrummet är ej anpassat för svettiga kvinnor i t-shirt)

6. Frusen (på med allt igen)

 

Jag är imponerad! Jag var ute igen på ungefär 25 minuter från att jag kom dit och vanligtvis brukar såna här administrativa saker ta så lång tid att man hinner gå igenom ett par stadier av uttråkning också men jag hann bara svettas. Påvägen hem tog jag mig tid att njuta av att cykla igenom min nya stad. Det är så otroligt charmigt med löven som börjar skifta färg nu. Jag är helt säker på att Amsterdam kommer att vinna resten av mitt hjärta i höst.

 

Så var det fredag igen. Märkligt det där med fredagskänsla... Även om jag inte jobbat på över en månad nu så får jag ändå en härlig känsla i magen idag, nu är det fredag! Fast vid närmare eftertanke så är det kanske inte så konstigt med tanke på att om man är van vid att jobba så får man lätt skuldkänslor när man inte gör det längre. Tänk att jag spenderade i princip hela onsdagen och hela torsdagen åt att bara titta på Lost? När hade man tid att vara så slackig sist liksom? Okej, igår fick jag extremt dåligt samvete över att jag bara ligger och latar mig så jag tog fram en pilatesboll och satt på den framför TVn istället. Balanserade. Studsade lite. Gjorde tio situps. Balanserade och stutsade samtidigt. Vi kan väl alla bara komma överrens om att det räknas som ett träningspass?

 

/Erika

 

Det var väl ingen som sa till mig att det skulle vara lätt. Tvärtom så blev jag hela tiden varnad för att det kunde gå precis lika dåligt som det kunde gå bra men jag har gått och blivit ganska optimistisk så jag bestämde mig minsann för att lita på mina instinkter och de var alla överrens om att jag skulle våga för det löser sig alltid.

 

Nu har det gått en hel månad sen jag flyttade och faktum är att det faktiskt gått precis så dåligt som det kunde gå bra! Jag har spräckt min mobilskärm (innerskärmen, så att det absolut inte funkar längre), blivit av med nycklar (som återfunnits), spillt vatten i datorn så att vissa knappar inte vill fungera och jobbet är fortfarande en fantasi. Det positiva är att jag har haft mycket tid åt att lägga pusselbitar på plats och tänka ut hur jag vill ha det. Vilket behövs efter ett år av att bara ha stormat fram utan att egentligen känt efter. Nu verkar livet bara precis tryckt på paus och låtit mig bara vara. Går ut och springer, skämmer bort min karl med middagar, skriver listor och streckkollar på Lost (igen).

 

En sak har jag kommit fram till och det är att det aldrig blir som man tänkt sig. Det är inget nytt eller orginellt på något vis. Men har man det bara alltid i omtanke och är flexibel så kommer nya möjligheter att dyka upp och det kanske blir bättre än orginalplanen var. Jag har alltid en B-plan och helst en C-plan för då har du en bit kvar innan du kan kalla det ett misslyckande.

 

Jag har bestämt mig för att gå på plan B.