Jag har alltid tänkt att när man är 20, ja, då är man stor. När jag var liten, och då menar jag 9-10, så ansåg jag att 16 var att vara stor. Då är jag enligt 10-åriga Erika en gammal skrutt nu. Ändå har jag spenderat senaste halvtimmen djupt nerborrad i soffan och, apatiskt stirrande, lyssnat på Kent med samma ångest som jag hade när jag var 15. Trots att jag är "vuxen" nu med egen lägenhet och jobb. Samma otillräckliga, osäkra ångest. Vi blir aldrig vuxna eller hur?

Du har förändrat ditt sätt, suddat ut varje spår
Men i själen din ja långt, långt in ekar tonåringens vrål.